Hotet från ovan och idén som räddade det svenska flygvapnet

Under kalla kriget var utgångspunkten enkel men obehaglig: ett överraskande flyganfall mot några centrala svenska flygbaser kunde slå ut stora delar av flygvapnet innan stridsflygplanen ens hann lyfta. Fasta flygfält var effektiva i vardagen, men också tydliga mål. Rullbanor, hangarer, bränsleförråd, ledningscentraler och underhållsverkstäder kunde kartläggas och angripas med bomber, robotar och senare allt mer precisa vapen. Ett flygvapen som samlades på ett fåtal platser riskerade därför att förlora sin slagkraft på marken.

Sveriges svar blev en försvarsdoktrin byggd på spridning, rörlighet och uthållighet. I stället för att låta alla flygplan stå samlade skulle de snabbt kunna flyttas från huvudbaser till reservbaser, kortbanor och vägsträckor i skogsbygden. Det var denna filosofi som utvecklades i systemen Bas 60 och Bas 90. Skogen blev inte en hangar i egentlig mening, men den gav kamouflage, skydd mot insyn och möjlighet att placera flygplan, personal och utrustning långt från de uppenbara målen. Än i dag kan den som färdas på svenska landsvägar möta raka, breda och till synes märkliga vägavsnitt som en gång planerades för helt andra uppgifter än vanlig biltrafik.

Bas 60 och grunden för det svenska spridningskonceptet

Bas 60 växte fram under 1950-talet och blev grunden för den svenska flygbasorganisationen under det följande årtiondet. Systemet byggde normalt på en huvudbas med en längre rullbana, taxibana, klargöringsplatser, bränslehantering, samband och underhåll. Till detta kom reservvägbaser och andra spridningsområden där flygplan kunde fortsätta verksamheten om huvudbasen utsattes för angrepp. En typisk Bas 60-anläggning var därmed mer än en rullbana. Den var ett helt logistiskt system, ofta med personal och materiel som skulle kunna flyttas ut i terrängen.

På en huvudbas fanns bättre möjligheter till verkstadsarbete och omfattande service. Längre bort placerades flygplanen på uppställningsplatser i skogsbryn eller längs mindre vägar. Där kunde klargöring ske under bar himmel, med mobila aggregat, tankutrustning och vapenhantering. Avståndet mellan grupperna var en viktig del av skyddet. Ett angrepp som träffade en plats skulle inte automatiskt förstöra hela divisionens flygplan eller alla funktioner som krävdes för att hålla flygverksamheten igång.

Konceptet ställde samtidigt hårda krav på själva flygplanen. Saab 35 Draken var konstruerad som ett avancerat jaktflygplan, men skulle också kunna operera från relativt korta och enklare banor. Robust landställskonstruktion, hög motoreffekt och noggranna rutiner för start och landning blev lika betydelsefulla som radar och beväpning. Det svenska flygvapnet behövde dessutom personal som snabbt kunde arbeta i fält, ofta långt från den infrastruktur som normalt förknippas med en flygplats.

• Huvudbasen gav längre rullbana, ledning och mer omfattande underhåll.
• Reservbaser och spridningsområden minskade risken att hela flygförbandet slogs ut samtidigt.
• Mobila klargöringsplatser gjorde det möjligt att tanka, beväpna och kontrollera flygplan nära skogsvägar.
• Basorganisationen krävde fungerande samband, transporter, drivmedel och utbildad markpersonal.

Det historiska material som samlats av Föreningen Flygspaning och andra flyghistoriska arkiv visar hur omfattande detta stödsystem var. Dokumentationen rör inte bara flygplan, utan även radar, telekommunikation, ledningssystem, verkstäder och underhåll. Det är en viktig påminnelse om att Bas 60 inte främst handlade om att gömma några enstaka jaktplan. Det handlade om att bygga ett nationellt nätverk där flygvapnet skulle kunna fungera även efter att den ordinarie basstrukturen angripits.

Klivet till Bas 90 och precisionsvapnens intåg

Bas 60 var ett stort steg framåt, men hotbilden förändrades. Satellitspaning, förbättrad flygspaning och styrda vapen gjorde det svårare att förlita sig på några få välkända huvudbaser, även om flygplanen kunde spridas inom basområdet. En motståndare behövde inte längre träffa exakt mitt på en rullbana för att störa verksamheten. Ledningsplatser, bränsledepåer, samband och klargöringsområden kunde angripas med större precision.

Bas 90 utvecklade därför spridningen ytterligare. I stället för att främst utgå från en huvudbas med reservmöjligheter skapades ett mer finfördelat system med flera kortare banor och separerade klargöringsplatser. Vissa av dessa banor integrerades direkt i det allmänna vägnätet. Vägen skulle i fred kunna fungera som vanlig landsväg, men ha sådana mått, sådan raksträckning och sådana anslutningar att den kunde användas av flygvapnet under beredskap eller krig.

Skillnaden var alltså inte bara att Bas 90 hade kortare banor. Hela sättet att tänka kring basdrift förändrades. Flygplanen skulle kunna finnas på många platser samtidigt, medan personal, drivmedel, reservdelar och ammunition flyttades mellan olika noder. Denna idé har senare fått en modern motsvarighet i mobila underhållslösningar och framskjutna baser. Saab har beskrivit hur transportabla hangarer, underhållscontainrar och kamouflage kan öka flygplans tillgänglighet nära operationsområdet, en tydlig fortsättning på den svenska erfarenheten av spridd flygverksamhet.

De kortaste vägbanorna hade dock begränsningar. De saknade ofta avancerade inflygningshjälpmedel och var därför främst lämpade för dagsljus och goda väderförhållanden. Att förlänga en bana var inte heller en enkel fråga om att asfaltera några hundra meter. Träd, kraftledningar, terrängformationer och hinder i inflygningsriktningen måste hanteras. Därför var varje vägavsnitt resultatet av en avvägning mellan flygteknik, vägteknik, markförhållanden och militär planering.

När länsvägen förvandlades till rullbana på några minuter

Den praktiska styrkan i systemet låg hos människorna på marken. Värnpliktiga klargöringstroppar, mekaniker, förare, sambandspersonal och befäl skulle kunna flytta ut och etablera en fungerande bas med begränsad förvarning. Flygplanen behövde inte stå i traditionella hangarer. Under granarna kunde de döljas med kamouflagenät, medan mobila aggregat och bränsleutrustning höll dem klara för nya uppdrag.

Saab 37 Viggen var särskilt lämpad för denna miljö. Flygplanet hade reversering, vilket innebar att motorns dragkraft kunde användas för att bromsa efter landning. Det gjorde det möjligt att landa på mycket korta banor, i vissa övningssammanhang omkring 800 meter vanlig landsväg. Uppgiften krävde naturligtvis rätt väder, noggrann pilotering och en vägsträcka som uppfyllde de militära kraven. Det var alltså inte vilken smal landsväg som helst som kunde användas.

1. En lämplig vägsträcka identifierades och planerades för att kunna stängas av för civil trafik.
2. Vägspärrar, skyltning och bevakning etablerades medan personal och utrustning kördes ut från den ordinarie basen.
3. Mobila sambandssystem, tankutrustning, verktyg och vapenhanteringsmateriel placerades på förberedda ytor intill banan.
4. Flygplanet landade, bromsade med reversering och taxade eller bogserades till en dold klargöringsplats.
5. Mekaniker och värnpliktiga genomförde kontroll, tankning och ombeväpning innan flygplanet åter skickades ut på uppdrag.

Tidsfaktorn var avgörande. Ett flygplan som stod stilla på en känd plats blev snabbt ett mål, även om själva rullbanan var oskadad. Därför skulle tankning och ombeväpning ske snabbt, ofta med flera arbetslag som hade tydliga och inövade uppgifter. Efter start kunde planet flyttas till en annan del av vägsystemet, medan markpersonalen bröt upp och återupprättade verksamheten på en ny plats.

Övningsbilder från kalla krigets senare år visar Viggen i skogsmiljö och på improviserade eller förberedda landningsplatser. De ger en konkret bild av en organisation som var beroende av disciplin, lokalkännedom och praktisk färdighet. Det var inte en filmisk improvisation, utan ett noggrant planerat system där även den civila infrastrukturen ingick i försvarsplaneringen.

Spåren i landskapet som avslöjar det kalla krigets hemligheter

Det tydligaste spåret är ofta vägen själv. På dagens kartor kan ett avsnitt se ut som en ovanligt rak och bred landsväg utan uppenbar anledning. Mitträcken saknas, vägrenen är generös och skogen har hållits undan på ett sätt som ger fri sikt längs en lång sträcka. På länsväg 254 mellan Fjärdhundra och Heby blir detta särskilt tydligt. Nära gränsen mellan Enköpings och Heby kommuner förändras vägens karaktär, och en nästan två kilometer lång raksträcka har kopplats till Heby flygbas.

Heby var en av omkring 30 hemliga reservvägbaser som planerades i landet. Platsen vid Hårsbäck, söder om Heby, blev dock känd tidigare än många andra eftersom den användes vid flygövningar. Även vägen mellan Järlåsa och Vittinge på riksväg 72 har lyfts fram som ett exempel på hur det allmänna vägnätet kunde få en militär funktion. För den som färdas där är det lätt att först se en välbyggd väg, men den lokala topografin och vägens ovanliga bredd berättar en annan historia.

• Ovanligt långa och raka vägavsnitt utan naturlig trafikmässig förklaring.
• Breda sidoytor eller tidigare uppställningsplatser i anslutning till skog.
• Betongplattor som kan ha använts för klargöring, tankning eller tillfälligt underhåll.
• Äldre teleanslutningar, fundament och stolprester nära vägen.
• Skogsvägar som leder till plana ytor, depåer eller övergivna sidobanor.

Andra spår är mindre uppenbara. I granskogen kan det finnas betongfundament, brunnar, kabelskåp eller rester av drivmedelsanläggningar. En del installationer har rivits, andra har byggts om och fått civila användningar. Vegetationen döljer snabbt militära lämningar, samtidigt som vägunderhåll och breddningar kan förändra den ursprungliga formen. Därför bör varje identifiering göras med hjälp av kartor, flygfoton, lokala arkiv och försiktiga jämförelser med dokumenterad basstruktur.

Det mest intressanta är kanske hur tätt det militära systemet vävdes samman med det civila samhället. Länsvägar, skogsbruk, elförsörjning och kommunala gränser fick en roll i totalförsvaret utan att den dagliga trafiken behövde märka det. Vägen skulle fungera som väg i fred och som rullbana i krig. Den dubbla användningen är en central del av kulturmiljön och förklarar varför så många spår fortfarande finns mitt i vardagslandskapet.

Ett unikt arv som åter blir aktuellt i en ny säkerhetspolitisk tid

Bas 60 och Bas 90 visar hur ett litet land försökte kompensera för numerär underlägsenhet genom organisation, teknik och geografisk spridning. Genom att fördela flygplan och stödfunktioner över många platser blev det mycket svårare för en angripare att slå ut hela flygvapnet i ett enda anfall. Systemet var krävande, men gav en form av motståndskraft som fasta och koncentrerade baser inte kunde erbjuda.

Idéerna lever vidare i dagens diskussioner om spridda operationer, mobilt underhåll och Saab Gripens förmåga att verka från mindre och enklare baser. Samtidigt är de gamla vägbanorna, betongplattorna och skogsgömda installationerna mer än tekniska reliker. De är fysiska dokument över en period då hela infrastrukturen planerades med beredskap i åtanke. Att förstå dessa platser är därför att förstå både flyghistorien och det svenska samhällets sätt att möta hotet från ovan.